Den tomma mängden

 

DEN TOMMA MÄNGDEN [2014]

tm_1.jpg
tommamangden_7.jpg
tommamangden_2.jpg
tommamangden_4.jpg
tommamangden_1.jpg
tommamangden_6.jpg
tommamangden_3.jpg
tommamangden_5.jpg
 

Exhibition at rummet [format] 2014

DEN TOMMA MÄNGDEN är ett begrepp inom matematiken för en mängd som inte innehåller några element. Som en slags behållare som saknar sitt innehåll, särskiljer den sig från alla andra mängder just genom avsaknaden. Sålunda ter den sig både specifik och intetsägande på samma gång. Begreppet bjuder på intressanta tolkningsmöjligheter även i ordens vanliga betydelse. Det hänvisas till något. En mängd. Ordet mängd som i något stort, något homogent, en massa. Men med ordet tomma uppstår en omvärdering av den föreställda mängden. Det som tog plats och svällde ut inverteras och blir till ett hålrum.

I utställningen visas bland annat fotografier från insidan av ett nybyggt vattenkraftverk. Denna konstruktion av betong och stål, byggd för att stå emot enorma mängder vatten, är i sitt ofullbordade tillstånd en mycket märklig plats. Då den kroppsliga erfarenheten av att förhålla sig till en sådan konstruktion är begränsad osäkras förmågan att bedöma storlek och perspektiv.

jennie_rosberg_4A.jpg
jennie_rosberg_4B.jpg
jennie_rosberg_4C.jpg
jennie_rosberg_4E.jpg
jennie_rosberg_4F.jpg
jennie_rosberg_4G.jpg

TEXT AV LARS-ERIK HJERTSTRÖM LAPPALAINEN SKRIVEN TILL UTSTÄLLNINGEN

- även publicerad på “SNUS - OPÅLITLIG KONST KRÄVA OMYNDIG KRITIK

Jennie Rosberg med bägge fötterna i intet

Ø eller möjligtvis {} och faktiskt, för den som intresserar sig för mängdens storlek, 0. Redan där tre olika tecken för den tomma mängden. 0 kan vi bortse ifrån här, för det är inte avsaknaden av vatten i vattenkraftverket som är grejen. Det fruktansvärda med den tomma mängden är inte att den inte innehåller något, utan att den är delmängd till varje annan mängd och till sig själv. Den tomma mängden är en del av varje annan mängd, men den märks inte när man räknar. När man har 2 har man egentligen 2+Intet. Den tomma mängden spökar, det är vad den gör.

(När jag gick i skola var mängdlära matematikens grund som skulle läras redan från första klass. Så när jag säger att det är fruktansvärt så vet jag vad jag talar om: den tomma mängden är en mind fuck även för en 7-åring. Den här skolpojkserfarenheten stötte jag senare på hos Kierkegaard. Han förklarar nämligen ångestens uppkomst, även i Paradiset, utifrån en tanke som man faktiskt gör rättvisa genom att säga att varje sak är 1+Ø. Den är det den är, men den skulle också kunna vara intet (t ex. vara annorlunda). Det blir för honom en karaktäristik av friheten: jag är och gör det här, men skulle kunna vara annorlunda, göra intet, inte vara. Och vad annat funderar man egentligen på i skolan?).

Det är utifrån det där tomrummet i tinget som Jennie Rosberg har fotograferat vattenkraftverket. Perspektivet på rummet är ett perspektiv från det tomma, som är en del av varje sak som är. Det finns alltså överallt, det gäller bara att hitta det i mängden av perspektiv. Det som händer i det tomma är att man inte längre har några yttre referenspunkter: man befinner sig i ett rum som inte har ett bestämt upp och ner, höger och vänster. Därför är bildernas perspektiv och utsnitt så framträdande, kameran har vridits och vänts.

Något annat som händer i tomrummet är att kroppen blir viktigare för orientationen. Kroppen har ett upp och ned, ett höger och vänster även om rummet inte har det. Därför hamnar bildobjekten här i en direkt förbindelse med betraktarens kropp, utan att medieras via ett välkänt bildrum som går att ansluta till betraktarens bestämda rum. Hårt, tungt, vasst – man ryggar tillbaka just eftersom de här sakerna, som man ofta inte vet vad de är, pekar direkt mot ens kropp, ja inte verkar ha just någon annan plats att rör sig emot än mig, ingen annan funktion i vår instabila relation än att skada mig.

Sen blir det tomt igen, tyst. Hur kan högtalare se så tomma ut? Det är ett under. Det som jag fastnar för inför Jennie Rosbergs bild av högtalare är att den verkar ta ett steg till utöver Kierkegaards beskrivning: Det är inte så att högtalarna är tysta och skulle kunna låta, de här högtalarna ger intryck av att ha förlorat sin potentialitet till förändring, sitt intet. Men om då {} ska vara en delmängd av varje annan mängd, men här har försvunnit – ja då är det vi ser på bilden inte heller 1 utan bara den tomma mängden själv, ren. Ja, kvar för oss att se är en högtalaren i bild, alltså utan någon som kan höra den och utan förmåga att låta. En spöklik skepnad i ett ödeland, ett intet i en tomhet, dvs. den tomma mängden som har sig själv till delmängd.

Lars-Erik Hjertström Lappalainen